klaranordstroem

Lukas hade aldrig varit så förvirrad i hela sitt liv. Hur hade han lyckats med detta? Han försökte hysteriskt kräla sig därifrån, men foten protesterade. Blodet hade färgat hans en gång ljusgrå converseskor alldeles röda. Värmen var outhärdlig, den piskade honom i ansiktet så fort han vände ansiktet mot den. Huden glödde, svetten sved i alla skrapsår han hade fått och det enda han såg var eld, mörk röd eld.

Han gav upp, la sig ner på rygg och kände tårarna tränga sig ur ögonhålorna för att rinna ner på den varma jordiga marken. Han kunde lika gärna dö nu. Nu när han ändå befann sig i självaste helvetet. All ork hade runnit ur han, varenda muskel gav upp. Huvudet tippade på sidan så att kinden pressades mot jorden och han kände hur han bara ville sjunka ner i den och försvinna, dö. Ljuset från elden förblindade hans ögon, det kändes som om dom kunde fatta eld vilken sekund som helst.

Men så såg han en svart skepnad uppenbara sig bland lågorna. Ljuset suddade bort alla konturer men den gick rakt mot honom. Ju närmare den kom, desto mer såg det ut som om elden avtog. När han till och med kunde höra hans andetag hade elden slocknat helt och hållet. Ljuset från glöden som låg kvar på marken lyste svagt upp hans ansikte nerifrån. Lukas spärrade upp ögonen för att försöka se i mörkret. Tillslut förstod han vem det var.

***

Där stod han, återigen vid gångtunneln som var nerklottrad och blöt och han stod bara där. Ljuset från lyktstolpen målade hans långa kappa lika svart som natten och hatten han bar la en mörk skugga för ansiktet. Precis som alla andra gånger Lukas gått förbi Davidsgränden hade den där mannen stått där under lyktstolpen, iakttagit honom, väntat. Och precis som alla andra gånger så stod mannen helt stilla och Lukas bara gick förbi. När han gått en bit kände han hur kvällsvinden oroligt knuffade till honom, han vände sig om och tittade bort mot den ensamme lyktstolpen. Mannen stod, som alltid, kvar på sin plats där i hörnet vid Davidsgränd. Om Lukas inte hade varit så trött hade han trott sig se en skymt av rött där i mörkret under hatten. Lukas tog sin sista cigarett, tände den och fortsatte hemåt.

Den natten kunde Lukas knappt sova. Han vred och vände på sig och kände hur tanken på den mystiske mannen gnagde honom i bakhuvudet. Han kunde inte sluta tänka på hur det kändes som om han kände honom.

När han insett att sömnen aldrig skulle finna sin väg till honom så reste han sig ur sängen, drog på sig skorna och påbörjade sin vandring tillbaka mot gränden. Natten kändes ännu mörkare än innan, om det nu vore möjligt. Den kalla luften kändes tung och kompakt och gjorde andetagen djupare än någonsin samtidigt som luften han andades ut blev till tunn, virvlande rök. Han rundade kvarteret och stannade tvärt till när han såg hur ljuset från lyktstolpen fortfarande lyste ner på mannen. Nu då? Han hade ju inte förväntat sig att han faktiskt skulle stå kvar där. Verkligheten hann ikapp Lukas och han undrade varför han hade lämnat lägenheten i första taget.

Allt var tyst. Inte en enda bil var ute och körde, inga fyllebråk eller människor hördes över huvud taget. Inte ens vinden ven. Han kände att han borde gå tillbaka hem igen, men det var någonting som höll honom kvar. Hur mycket hans tankar än försökte övertala honom att vända om så stod Lukas kvar. Än värre, han började gå mot mannen. Tankarna slet och drog för att få honom att stanna, och när han tillslut gjorde det så var det för sent. Han kände hur själen flydde från honom tillsammans med hans samvete och tankar och han fylldes av tomhet.

Mannen under lyktan tog plötsligt ett steg ut i mörkret. Skenet från lyktstolpen gjorde att man endast kunde se konturerna av honom. Han stannade inte förrän det bara var någon meter mellan dom. Lukas hade frusit fast i marken, kunde inte röra sig, var som paralyserad. Fast på något konstigt sätt så var han inte rädd. Och han frös inte alls, han kände sig... välkommen. Mannen tog av sin hatt

-        Hej, Lukas.

Det tjocknade till i halsen, huvudvärken och illamåendet kom som ett slag och hans blick som var fäst på mannen suddades ut.

–        Jag har väntat på dig.

Lukas tappade greppet om balansen, föll och slog huvudet i marken medan det svartnade för ögonen. Tyngden från hans kropp pressades mot den kalla asfalten så hårt att det nästan kändes som om han faktiskt sjönk ner i den. Och han fortsatte sjunka ända tills han tillslut öppnade ögonen. Asfalten var inte kall längre, mörkret var inte kvar och luften var inte lika isigt kylig som den brukade vara. Lukas kände hur kroppen skrek av smärta och han märkte att han fått sår över hela sig. Han kämpade sig upp på fötter men föll direkt ihop till en hög på golvet när han insåg att foten var brutalt skadad. Då märkte han att han var omringad av eld. Varför hade han varit tvungen att gå ut mitt i natten? Varför stannade han inte bara hemma i sängen? Gud som han ångrade sig. Lukas hade aldrig varit så förvirrad i hela sitt liv. Hur hade han lyckats med detta? Han försökte hysteriskt kräla sig därifrån, men foten protesterade. Blodet hade färgat hans en gång ljusgrå converseskor alldeles röda. Värmen var outhärdlig, den piskade honom i ansiktet så fort han vände ansiktet mot den. Huden glödde, svetten sved i alla skrapsår han hade fått och det enda han såg var eld, mörk röd eld.

Han gav upp, la sig ner på rygg och kände tårarna tränga sig ur ögonhålorna för att rinna ner på den varma jordiga marken. Han kunde lika gärna dö nu. Nu när han ändå befann sig i självaste helvetet. All ork hade runnit ur han, varenda muskel gav upp. Huvudet tippade på sidan så att kinden pressades mot jorden och han kände hur han bara ville sjunka ner i den och försvinna, dö. Ljuset från elden förblindade hans ögon, det kändes som om dom kunde fatta eld vilken sekund som helst.

Men så såg han en svart skepnad uppenbara sig bland lågorna. Ljuset suddade bort alla konturer men den gick rakt mot honom. Ju närmare den kom, desto mer såg det ut som om elden avtog. När han till och med kunde höra hans andetag hade elden slocknat helt och hållet. Ljuset från glöden som låg kvar på marken lyste svagt upp hans ansikte nerifrån. Lukas spärrade upp ögonen för att försöka se i mörkret. Tillslut förstod han vem det var.

Djävulen tittade på mig med sina svarta ögon, log och sade:

-          äntligen får jag träffa dig, min son.

 

***

 

hehe