klaranordstroem

En av de läskigaste dagarna hittlis började med en helt vanlig gympalektion på morgonen. Det var lekar på schemat och alla sprang omkring och försökte hämta små ärtpåsar från det andra laget. jag märkte det inte föränn gympaläraren André hade sprungit ut till han, men Anton i min klass hade helt plötsigt fallit ihop på golvet. Anton satt och skakade och från där jag stog, på andra sidan hallen, såg det ut som om att han bara hade fått ont i foten eller något. Men jag förstod att jag hade fel när André ropade åt oss att hämta något att dricka, godis, vad som helst åt Anton att få i sig som kippade efter andan och man såg hur ögonen på han rullade runt i huvudet. Alla i klassen virrade panikslagna omkring och försökte göra något. "Som tur" så har Emma astma och hade en astmamedicin i väskan. Hon sprang och hämtade den och så försökte vi få i Anton den men han hade redan förlorat medvetandet och reagerade inte. Paniken i Andrés röst när han skrek att han inte andades och att någon skulle ringa efter ambulans fort som fan var helt otrolig. Jag fumlade fram med min mobil och sprang med den till en tjej som ringde efter ambulans. jag stod brevid helt paralyserad och såg på när anton tuggade fragda och låg på golvet, medvetslös med död blick. Tårarna trängde fram när man såg hur det sprängdes in blålila fläckar från halsen och uppåt i ansiktet. André gjorde konstgjord andning på han, skrek åt oss att gå ur gympahallen och göra plats så att ambulansmännen kunde komma fram utan problem. Sen satte vi oss tillsammans utanför hallen och väntade. Nån hade sprungit efter badvakten och nån efter skolsystern. Sen satt vi där och väntade på ambulansen och på ett besked på om våran klasskamrat levde eller var död. Den stunden var grymt otäck, den känslan man känner när nån, vemsomhelst, kan komma och berätta om han var död eller ej. det går inte att beskrivas i ord. Klassen satt med rödgråtna ögon och vi sa inte så mycket till varandra, när en snubbe från ambulansen kom och berättade att Anton var vid medvetande igen. Dom skulle ut till lasarettet och vi gick skakiga och fortfarande rädda som fan tillbaka till omklädningsrummet och bytte om. Resten av den dan behövde vi inte göra något. vi pratade med lärare och skolsystern, och så kom idiotrektorn och pratade lite med oss, när två från klassen kom några minuter efter hon, och så skäller hon på dom att dom kom för sent och så ville hon ha en anledning till det! vad ska dom säga? "ursäkta, men våran klasskompis höll på att DÖ" ? usch ja. den dagen såg vi bara på film och gjorde ett stort krya-på-dig-kort till anton där alla fick skriva en kommentar. fyfan, den här dagen kommer jag sent att glömma.. Och dagens ros går till våran livräddarhjälte André Munter, som räddade livet på våran klasskompis. tack.

                                    //klaranordström