Jag var på stan en helt vanlig dag, trodde att jag hade ca 200 kr på mitt kort. Men så gjorde jag ett kontoutdrag iallafall, och gissa vilken överraskning jag fick, tillgängligt belopp 1178 kr! Woho, och snart kommer studiebidraget också, och, nu, SHOPPAR VI, hej
Jag, som har haft en underbar dag på staden med underbara människor, kommer hem till en (kanske inte lika underbar) middag och tänker precis fara iväg och spela in en låt med en underbar vän när min kära mor kliver in i bilden och säger, men klaraaaaaa du har ju varit på vift hela dagen, kan du inte stanna hemma nu? Nej, du stannar hemma ikväll! Så jag sätter mig och hoppas på att någon vill komma hit istället. jag väntar på att det ska ringa någon underbar människa på mobilen (har till ännu en besvikelse inga pengar själv på mobben så kan inte ringa upp någon) och kanske fortsätta denna underbara dag. Men inte ringer det och efter tre timmar upptäcker jag att mobilen är avstängd. damnit. så jag slår på mobilen och får sedan ett samtal, "fan du skulle haft på mobilen, då hade vi ju kunnat hitta på något" jag: "DAnmit" han: "ajja men nu ska jag gå och ha skitkul utan dig, TJARÅ" så jag tänkte, jahapp, men då kan jag ju ta en helkväll med bloggen och lägga ut en hel dröööös en onödiga bilder från dagen. Men. Icket det heller. I AINT GOT MA SLADD to föra över bildhelvetena. Så, tyvärr bloggen, och tyvärr klara, men det ser ut som om din kväll kommer bli lite trist. pusshej
Det blev ju som jag egentligen alltid har vetat att det skulle bli. Precis så. Jag sa ju tillochmed det. Varför kan jag bara inte lyssna på mig själv? Och inse att jag faktiskt har rätt ibland. Men, är man fast så är man, och då vägrar man ju lyssna på vem det än är som säger något. Men, nu är det iaf för sent och gjort är gjort och blabla, nu är det bara att leva med det. pusshej
Har varit runt på stan och frågat om jobb idag!! Så nu på måndag ska jag ha gjort en CV och träffa massa chefer och grejer, fan vad läskigt, och jag som inte har nånting att skriva i min CV ens... typ, aah jag har hämtat en kundvagn åt mamma en gång när vi handladeee, höhöhöö.....
MEN. Jag hoppas att det kommer gå bra! Typ att jag får stå och diska eller torka bord och sen få pengar för det, fan vad najs!
har lite att göra, är hungrig, även fast jag just ätit middag, vill ha godis, måste spara pengar, vill ha pengar, vill ha nånting att göra, har EGENTLIGEN nånting att göra (plugg), orkar inte göra nånting, skulle till en kompis efter jag ätit middag, åt middag för en halvtimme sen, vill gå, orkar inte gå, måste gå, måste plugga, måste hinna med skolan, måste tänka hela tiden, orkar inte tänka. Vill inte tänka.
så...
jag slänger upp en bild.
dit vill jag.
tillbaka till den lugnaste platsen i världen, den vackraste platsen i världen.
fyfan, fan fan fan fan fan fan jag skulle ju lägga av med detta, jag hade ju bestämt mig för att inte fortsätta, för att inte bidra till nånting och göra allt värre. Jag skulle ju bara sitta här och vänta tills nånting annat händer. Till det antingen gått över, eller tills motsatsen sker. Vad det nu är.
fan, nu när jag ändå vari farten kan jag ju passa på att säga att jag plötsigt fick värsta lusten att göra armband.......................... med den här metoden alltså..... fan jag är ju lite pinsam:D
HÄHÄ, min mästerplan har gått i verket!! Jag gjorde en blogg för ca ett år sedan, hade läsare, SLUTADE blogga, tappade alla läsare, och nu, (HÖHÖ) kan jag skriva om och lägga upp VADSOMHELST!! Utan att tänka på vad någon annan ska veta nånting mmoahah, såå, nuuuu, haha, ska jag blogga som fan! om all möjlig skit som vill rinna ur mitt huvud och inte behöva tänka mer på det!
okej. då drar vi till med en liten text. Inte heller till för att någon ska veta vad fan jag skriver om. Men måste bara få skriva av mig lite..!
Jag tänkte aldrig att det skulle sluta såhär. Eller jag kanske gjorde det. Jag vet ärligt inte. Jag vet ärligt inte vad jag vill eller vad jag känner, jag vill bara att det ska vara bra. Eller vill jag det? Jag vet fan ingenting. Jag känner mig rätt.. tom, på känslor just nu. Eller så är jag så jävla överfylld av dom så jag knappt känner av det. Som när det är så jävla kallt i vattnet då man badar, att man knappt känner av kylan. Jag tänker nog bara vänta och se vad som händer, för vad jag än gör, vad jag än kan göra, förutom ingenting alls, så förstör jag allt. Och det värsta är att allt är mitt fel från början. Eller är det det? Det kanske är ditt fel iallafall? För om du inte hade gjort det, så hade inte jag blivit såhär, inte han heller, och... inget av detta hade hänt. Det kanske är ditt fel trots allt. Fast då hade ju inte det där hänt. hmm. Detta är svårt. Min hjärna är överbelastad. Jag orkar fan inte tänka på det, jag vill bara sitta här och vänta ut det. så.. fuck this!
